Sociala medier behöver inte vara vad det har blivit. Sociala medier är ungt, växande innebär smärta, och vi borde fortsätta ifrågasätta antaganden och puffa denna nya media till nya gränser. Mitt första inlägg här på Snapchat-bloggen, passande nog, ifrågasatte den antagna beständigheten hos innehåll i sociala medier. Permanent innehåll är bara ett alternativ, ett val med oerhörda implikationer, och det är inte nödvändigt. Här, skulle jag vilja tänka på en viktig konsekvens av permanens: sociala medier-profilen.
Den vanliga sociala medier-profilen är den kollektion av information om dig och/eller skapad av dig, vanligtvis med några andra människor du har kontakt med. Profiler strukturerar identitet på mer eller mindre begränsade sätt: policy för riktiga namn, listor med information om dina preferenser, detaljerade historier och nuvarande aktiviteter som alla omfattar en strukturerad grupp av lådor att trycka in sig själv i. I tillägg, när våra dokumenterade historier växer, växer profilen både bokstavligen som i tyngd i vårt sinne och uppförande.
Sociala medieprofilen försöker övertyga oss att livet, i all dess efemära flöde, också kan vara dess simulering; det efemära flödet av upplevda upplevelser är att bli hackad i en kollektion av separata, diskreta objekt att skyffla in i profilbehållare. Logiken av profilen är att livet borde fångas, lagras och sättas bakom glas. Den ber oss att bli uppsamlare av våra liv, att skapa ett museum av oss själva. Ögonblick är samlat i bitar, satt i ett galler, kvantifierat och rangordnat. Permanenta sociala medier är baserade på sådana profiler, varje profil mer eller mindre begränsad och gallerliknande. Att omvärdera permanens menas att omvärdera denna typ av sociala medieprofil, och det introducerar möjligheten av en profil inte enbart som en kollektion bevarad bakom glas utan något mer levande, flytande och som alltid förändras.
***
Att dokumentera identitet i kategorier på sociala medier är inte alltid dumt och mitt mål här är inte att argumentera att de borde försvinna, utan istället fråga om de kan förändras, gjorda endast som ett alternativ och kanske inte bara som standard? Kan sociala medier skapas att inte be oss att jobba oss in i så många identitetsbehållare eftersom människor och identitet är fundamentalt flytande och alltid förändras?
För att komma dit kan vi tänka på ett ögonblick om det där vanliga och distinktivt moderna kulturella truism man hittar i barns historier, böcker om självhjälp och vardagliga råd som ber oss att vara sanna mot oss själva. Vi bör upptäcka och förbli trogna den riktiga, autentiska version av vilka vi är. Det kan ofta vara goda råd men om du skruvade på dig när du läste ordet "autentisk" lika mycket som jag gjorde när jag skrev det, då vet du redan att det rådet kan lämna lite utrymme för något annat än bara ha ett jag, oavsett tid och plats och just därför finns en risk för att Det finns en annan tankegång, en som förstår identitet som aldrig är solid och alltid växlar. I stället för ett enda, oförändrat själv kan vi tänka oss ett "flytande själv", ett mer verb än substantiv.
Detta är abstrakt, jag vet, och vi löser inte denna filosofiska debatt på en blogg, men Internet har spelat en intressant roll i denna motsättning av identitetkonsistens och förändring. Berättelsen som är känd nu: Webben kom gravid med möjligheter för att ompröva vilka vi är genom att överskrida geografiska platser, fysiska möjligheter samt saker som etnicitet, kön, ålder, även arter [dock var denna opartiskhet alltid endast en fantasi]. The New Yorker tecknade serien skämtade ökänt om att “På internet vet ingen att du är en hund”. Emellertid, som berättelsen säger, så blev webben till för alla och kommersiell. Det blev normalt och någonstans på vägen blev spontan anonymitet ersatt med konsistent identitet. Nu när alla vet att du är en hund är det svårt att vara något annat.
Sociala medier har satt ett stort fokus på vår egen identitet, konstant dokumenterad, alltid ackumulerad, lagrad och presenterat tillbaka till oss i en alltid åtkomlig profil av oss själva. Ja, identitet kan vara viktig, i betydelse av historia och nöje, men, idag, så anhopas identitet snabbt och ökar exponentiellt vår egen kontakt med oss själva. Profilfotot, bakgrunden, vad du gillar, vad du gör, vilka dina vänner är leder alla till en oändlig och alltid växande övervakning av oss själva som är ihopparad med en hälsosam dos av att andra ser dig också. Vad som kan vara i ett andetag av “självförverkligande” kan i ett annat vara “självövervakning” när den du är (och därmed vem du inte är) blir mer och mer en del av det dagliga livet.
Självförverkligande, när ihopsatt i permanenta kategorilådor (digitalt eller annat), innebär en fara att bli alltmer begränsande och självkontrollerat. Med denna press att vara "sann", autentisk och "sann mot dig själv" som nämndes ovan så kan detta massiva bevis på sitt egna jag bli begränsande och hämma identitetsförändring. Min oro här är att i dagens dominerande sociala medier är för ofta baserad på iden (eller idealet) att ha en, sann, oändrad, stabilt själv och på så sätt misslyckas att rymma leklust och revision. Det har byggts runt logiken av strukturerade lådor och kategorier, de flesta med kvantifikatorer som numeriskt rangordnar varje nyans av vårt innehåll, och denna gallermönstrade datamaskin anpassar sig inte på ett tryggt sätt till verkligheten att människor är flytande, förändrar sig och är tilltufsade på både tragiska och underbara.
***
Medan sociala medier är i sin ungdom har de fortfarande kvar att på ett tryggt sätt involvera ungdomen själv. Med detta menar jag inte specifikt ungdomar utan istället typen av förändring och växande som är hälsosamt oberoende av ålder. Standarden som innebär att begära användare på sociala medier att permanent dokumentera och visa upp sig själva skadar det ovärderliga viktiga identitetsskapandet. Uttryckt på ett annat sätt: många av oss önskar sociala medier som är mindre som shoppingcenter och mer som en park. Mycket mindre standardiserad, begränsad och kontrollerad, ja, parken är en plats där du kanske gör något dumt. Knän blir skrubbade. Men misstag borde inte helt undvikas, vilket är vad som dominerar efterfrågan på permanenta sociala medier, resulterande i konstant oro över vad som publiceras. En hälsosam korrigering för existerande sociala medier skulle vara att skapa plattformar som ger mer plats att vara med utan att alltid definiera vem man är och vad man kan göra. Idén om icke övervakat utrymme för att uttrycka sig kan vara skrämmande men bristen på sådant utrymme kan vara mycket mer oroande. *
Dominerande sociala medier har så här långt tagit en ståndpunkt, en radikal sådan enligt min mening, för en identitetsversion som är väldigt kategoriserad och överallt närvarande, en som tvingar ett ideal bestående av en singulär, stabil identitet som vi hela tiden måste konfrontera. Det är en filosofi som inte fångar den riktiga röran och fluiditeten av jaget, misslyckas med att fira växande och är särskilt dåligt för de som är mest socialt känsliga. Jag undrar hur vi kan bygga sociala medier som inte alltid intensifierar vår egen relation till oss själva genom identitetslådor. Jag tror att tillfälliga sociala medier kommer att ge nya sätt att förstå sociala medie-profilen, en som inte består av liv som har hackats in i frysta, kvantifierbara bitar utan istället är något mer flytande, föränderligt och levande.
*Obs: Idén att en person borde ha enbart en, stabil, sann eller autentisk identitet är svårast för de som är mer socialt sårbara. Att bara ha en, oförändrad identitet kanske inte verkar så problematiskt om den du är inte ofta är stigmatiserad och straffad. Emellertid behövs det erkännas mycket mer att många människor kan med rätta tycka om och behöva några sociala garderober där man kan leka med identiteten och inte behöva visa upp i ett skimrande ljus eftersom de potentiella konsekvenserna är större. Ras, klass, kön, sexualitet, förmåga, ålder, och alla de andra olika intersektionerna av makt och känslighet behöver vara en del av diskussionerna kring hur sociala medier är byggda, används och förbättras.