Teknologi har ett sätt att göra tid viktig och förvirrande samtidigt.
Kommunikationsteknik från tala till skriva till att spela in ljud och bild förändras temporärt, blandar dåtid, nutid och framtid på oförutsägbara nya sätt. Detta kaotiska timligahet är en del av sociala mediers intresse-eller åtminstone är det vad som intresserar mig. Särskilt det faktum att de sociala medier som har byggts än så länge har en speciell, och märklig, orientering för tid; en förmodad oundviklighet av att dokumentera nästan allting för evigt.
Det mesta av vår personliga förståelse av, även forskning på, sociala medier antar att vad vi gör online kan vara och är troligen permanent. Fotot som publiceras idag kommer att finnas imorgon. Ibland är det en tillfredsställande tanke; att vi en dag kan titta med glädje på detta ögonblick. Ibland är det en skrämmande föreställning att något vi gör nu kommer tillbaka för att bita oss senare. Medan det finns viss forskning om radering av innehåll från sociala medier– till exempel danah boyds fantastiska arbete om "white walling" där användarna regelbundet tar bort innehållet– det mesta av vår förståelse för sociala media utgår från innehåll som för det mesta är permanent. Rob Horning påpekar till exempel med rätta att "själv" i allt högre grad sammanflätas med data och sociala media-dokumentation och argumenterar för att
ständig övervakning kommer att vara det grundläggande fakta om subjektivitet från och med nu. Det kommer inte att finnas någon känsla av själv som inte tar hänsyn till hur själv som har varit eller kommer att registreras, hur det själv kommer att bli som en artefakt i sökningar på nätet.
“Dokumenterad” och “artefakt” är synnerligen passande ord nu, med det första före det andra. Men måste dokumentation alltid ses som en framtida ofrånkomlig artefakt? Behöver vi fortsätta att anta att innehåll på sociala medier behöver vara för alltid? Jag är nyfiken på vad som händer med identiteten om sociala medier betonar mindre bestående dokumentation och istället något mer temporärt. Det skulle vara identitet som oroar sig mindre om sig själv som en konstant “artefakt”, en mindre nostalgisk förståelse för det nuvarande som ett eventuellt framtida förflutna och en identitet som är lite mer i nuet för nuet.
Hur skulle det vara om vi tänkte om gällande hela idén av Hur skulle det vara om sociala medier, i all dess mångfald, var inriktade på ett annat sätt gällande tid genom att främja tid via design? Hur skulle de olika sociala mediernas webbplatser se ut om kortvarighet var standard och beständighet mest ett val?
Det är lätt att underskatta betydelsen av att injektera mer kortvarighet till sociala medier. Men att göra sociala medier mer temporära ändrar fundamentalt hur vi förhåller oss till synlighet online, till datasekretess, ägande av innehåll och "rätten att glömma." Det ändrar funktionssätt för social stigma, skam och själva identiteten
Utöver ‘rätten att glömma’, hur är det med den möjliga erosionen av plikten att minnas?
***
Vi tänker på hur gymnasieelevens namn visas på sökresultat många år senare, eller hur presidentkandidater kommer att tävla mot deras egen tidigare profil online. Förvisso, den vanliga förklaringen "Jag är så glad att jag inte hade sociala medier när jag var ung!" är i slutändan ett sätt att hävda hur stort problem vårt nuvarande kommer att vara när det grävs ut i framtiden. Budskapet är ofta att vi borde skämmas över vad vi gör, att vad vi skapar nu kommer att skapa ett stigma i framtiden.
Det är väldigt viktigt att erkänna skadan som permanent media kan göra-och att denna skada är inte jämt fördelad. De med ej normativa identiteter eller som är socialt känsliga på annat sätt har så mycket mer att förlora eftersom det är mer troliga att stöta på tidigare data som kan potentiellt göra skada genom skam och stigma. När sociala medie-företag gör integritetsmisstag gäller det oftast folk som är homosexuella, vita och män som betalar det högsta priset. Detta är skälet till att rörelser som rätten att glömmas är så viktiga.
Det är emellertid en spänning här; vi borde vara försiktiga att inte glömma de möjliga fördelarna med temporära sociala medier när det gäller saker som att gömma dig från det förflutna i skam. Som jag har argumenterat tidigare,
När vi applåderar att vi inte har bevis för vårat pinsamma förflutna, ett dokument av hur vi har förändrats under tiden som individer firar vi samtidigt den kulturella norm som förväntar sig perfektion, normalisering och oförändrat beteende. Vad skulle hända om folk bar sina tidigare identiteter med mera stolthet? Vi kunde urholka normen om konstant identitet, en norm som ingen lever upp till ändå och omfamna förändring och utveckling för dess egen sak. Kanske kan populariteten för sociala medier tvinga fler människor att konfrontera verkligheten att identitet inte är och kan inte vara konstant felfri.
Att benämna dataradering som att gömma sig från sitt förflutna kan faktiskt förhöja stigmat av lite digitalt skräp, att vara mänsklig och förändra sig som något att skämmas för. En hälsosammare attityd gentemot våra dokumenterade förflutna vore att Förändring kunde ses som inte en brist utan som en positiv sak, som bevis på växande; en del av identiteten snarare än en brist.
***
Jag skulle vilja föreslå ett andra sätt för förståelsen av temporära sociala medier, inte som att gömma sig från det förflutna men som att omfamna nutiden. Jag började skriva om Snapchat i en essä för The New Inquiry i februari och hävdade att en sak som flyktig media som Snapchat gör är att ändra vår vardagliga syn från att använda sociala media mot att fokusera på en rad framtida förflutna till att omfamna det nuvarande för sin egen skull. Medan dokumentering av våra liv inte är nytt, typ och sort är: sociala medier, smarta telefoner och resten av vår spridandeteknik att dokumentera uppmuntrar människor att se på världen i nutid som ett potentiellt foto, GIF, video, statusuppdatering och checka in, att arkiveras. Och, viktigt nog, särskilt sociala medier, som tillhandahåller en publik för vår kortlivad, som är delvis ansvariga för vår vilja att dokumentera oss själva och andra så grundligt.
Den här dokumentationskulturen i sociala mediers tidsålder har uppstått som väldigt nostalgisk. Eftersom det vi gör på sociala media så ofta är ganska permanent, tenderar denna ‘dokumentära syn’ att vara en känslomässig blick. De fotofilter som gör foton gamla och som gör att nytagna digitala ögonblicksbilder ser ut som om de åldrats över tid är ett hemskt exempel på 'nostalgi för nuet' som sker när nästan alla ögonblick kan kommas ihåg så perfekt. Permanenta sociala medier uppmuntrar synen på nutid som dokumenterbar. I motsats, temporära sociala medier är anti-nostalgisk och låter nutid vara gott nog som det är.
På grund av detta har temporära sociala medier haft ett komplicerat förhållande till minne. En del av lockelsen med permanenta sociala medier är möjligheten att titta tillbaka och komma ihåg så mycket av våra liv. Men logiken att ju mer vi sparar ju mer kommer vi ihåg kan kanske bryta samman på någon nivå av hyperdokumentation, kanske vi kommer ihåg mindre saker om de är perfekt dokumenterade. Genom att lasta av minnen och en del av arbetet med att minnas till databaser så behöver vi inte alls komma ihåg den där semestern eftersom det har sparats så grundligt i större digitala fotoalbum; i så många arkiv så att de blivit alltmer triviala till den punkt då du kanske inte kollar på dem alls. Alternativt att inte spela in något för eftervärlden kan betyda minnas mer. Till exempel, Snapchat:s timer som räknar ner kräver en nödvändighet av uppmärksamhet; när du kollar snabbt, kollar du noga. Du kommer kanske inte ihåg bilden perfekt men historien som den berättar och hur du kände dig i det ögonblicket blev mest framträdande. Permanenta sociala medier är fixerade på ett fotos detaljer medan temporära sociala medier är fixerade på vad det betydde och hur det kändes för dig.
På det här sättet kan sociala medier även vara en antites för sociala mediers trivialitet. Att dokumentera någonting var vanligtvis att deklarera värdet av uppmärksamhet men när dokumentering expanderar så exponentiellt, som det sker idag, minskar viktigheten. I en nära framtid kommer det nära förflutna att vara mindre sällsynt eftersom den nuvarande nutiden är så överflödigt. Att logga in på sociala medie-flöden idag känns ofta som en basar av banalitet, det dagliga kortlivade som fyller dessa webbplatser har djupt eroderat någon som helst länk mellan "dokumentering" och "viktighet". När det inte fanns så många fotografier skapade dokumentation av fotografier någon sorts viktighet medan idag när du ser någon ta ett foto av sin burrito är ett skämt. Överflödet av fotografisk dokumentation har skapat sin egen invers: att inte fotografera ett ögonblick förmedlar ofta viktigheten, till exempel, att inte snappa en bild av din mat kan visa respekt för inrättningen och ditt företag. I tidsåldern av hyperdokumentation, speciellt fotot och dokumentation generellt, handlar det mindre om viktighet och mer om banalitet. Temporära sociala medier skapar mycket nödvändig sällsynthet, förändrar cykeln av mer och mer dokumentation genom att inte tillåta det att samlas på hög. Vi har varit samlare av bevis på våra egna liv; det finns ingen viktig arkeologi när allting är sparat.
***
Gör jag en fetisch av det kortlivade, nutiden och nuvarande ögonblicket? Till viss del, ja. Sociala medier är unga och jag hoppas att de växer upp ur denna antagna permanentande av vår data. En korrigering, en injektion av flyktighet är välbehövlig och försenad. Det nuvarande behöver inte alltid ägas, hållas stilla och fixeras; ibland kan det vara bättre att lämna det som det är och låta fler ögonblick passera odokumenterade och odelade utan framtvingade dokumentationslådor och kategorier med motsvarande mättal som arkiveras i växande databaser. Istället behandlar temporära sociala medier nuet mindre som något som behöver ställas ut på museum och mer som något som kan vara okänt, oklassificerat och något som inte behöver behandlas.
Inget av detta betyder att vi bör ge upp mer bestående dokumentering. Temporära sociala medier motsätter sig egentligen inte varaktiga sociala medier. Som jag erkände ovan, många av oss uppskattar artefakter från det förflutna. Det finns något lockande med en tidslinje av viktiga livshändelser. Men permanens borde inte vara standarden och kanske inte heller enda valet. Låt oss bättre se tid som en variabel i en komplex sociala medier-ekologi där saker inte så ofta delas för evigt. Ja, många av de existerande webbplatserna har några raderingsmöjligheter på deras plattformar, men tänk om fler sociala medier har det efemära inbyggt från grunden?
Det här är den sortens frågor och problem som jag vill jobba med och uppmuntra andra att tänka mer på. Webben betyder inte slutet på glömska, snarare, den har krävt det.