The Frame Makes the Photograph

A common thing we hear about social media today is that near-constant picture taking means not ‘living in the moment’. We should put the phone down and just experience life rather than worry ourselves with its documentation. This sentiment wrongly assumes that documentation and experience are essentially at odds, a conceptual remnant of how we used to think of photography, as an art object, as content, rather than what it is often today, less an object and more a sharing of experience. But not all social media are built the same, and I think we can use a distinction in social platforms: those that are based in social media versus those that are more fundamentally about communication.
En vanlig sak vi hör om sociala medier idag är att det nästan ständiga fotograferandet betyder att inte 'leva här och nu'. Vi borde lägga ner mobilen och bara uppleva livet snarare än att oroa oss för hur vi dokumenterar det. Den här känslan förutsätter felaktigt att dokumentation och upplevelse nödvändigtvis är motsatser, en kvarleva från hur vi brukade tänka runt fotograferande, som konstobjekt, som innehåll snarare än vad det ofta är idag, mindre ett objekt och mera att dela en upplevelse. Men alla sociala medier är inte byggda lika och jag tror vi kan skilja sociala plattformar åt: de som baseras på sociala medier gentemot de som i grund och botten handlar mer om kommunikation.
Forskaren Sherry Turkle diskuterade detta i en krönika i New York Times nyligen och beskrev hur den välkända komikern Aziz Ansari hälsar på sina fans på gatan. De vill ha ett foto med honom, några dokumentära bevis, men han erbjuder istället samtal om sitt arbete och lämnar många fans missnöjda. Turkle extrapolerar detta möte som representativt för hur sociala medier fungerar generellt, som jag tycker är ett betydande missförstånd av och bortkoppling från, hur människor använder sociala mediers tjänster idag. Att möta en känd person är ett speciellt ögonblick som du kanske vill ha bevis på; konversationen är kanske trevlig, men med en kändis så blir det en ensidig affär, de kommer antagligen inte att komma ihåg dig eller fortsätta konversationen vid ett senare tillfälle. Att jämföra vardagsgemenskap online med att möta en kändis, som Turkle gör, är felaktigt. Visst, att träffa Ansari kan vara en situation där vissa hellre vill dokumentera detta än att konversera, men vardagliga digitala sociala interaktioner handlar ofta mindre om mediaobjektet och är mer centrerade kring ömsesidig dialog, något som olika tjänster inom sociala medier kan uppmuntra eller utesluta, beroende på hur de är utformade.
Att förstå fotografi när det sker på sociala plattformar är inte att jämföra det med traditionell fotografering, som handlar om att skapa ett konstobjekt, utan istället som en kommunikation om själva upplevelsen. Det handlar mindre om att skapa media och mer om att uppleva delade ögonblick; ditt perspektiv och din upplevelse i nuet. Finfördelningen av det flyktiga flödet av upplevd verklighet till överförbara objekt är det traditionella fotografiets medel, men bara ett verktyg för den sociala Snappen. Då foton har blivit nästan komiskt enkla att göra, är deras existens som enbart objekt inte speciellt eller intressant, utan de existerar istället mer flytande som kommunikation; ett visuellt föredrag mer lingvistiskt än formellt konstnärligt. Som sådant, borde inte fotografier på sociala medier uppfattas som att ta bort från ögonblicket eller från konversationen utan som en djupt social fördjupning.
Turkle koncentrerar sin analys på selfies—de foton du tar av dig själv—och påstår att vi byter upplevelsen av ögonblicket mot dokumentationen. Men när man betraktar selfies som inte ett överflöd av självporträtt utan snarare som delning av upplevelser, en kommunikation av att det här är jag, jag var här, jag kände mig så här, är den stora förekomsten av selfies inte förvånande eller asocialt alls. Selfies är till större delen inte att registrera de exceptionellt ovanliga händelserna med kända personer utan raka motsatsen, de dagliga ögonblicken som väver livets tyg i alla dess varianter. Ett foto felfritt inramat med perfekt ljus av stranden utgör ett bra konstobjekt men kan vara ett ganska tråkigt samtalsämne eftersom samma foto flerdubblas i sociala flöden och ser nästan likadana ut. Istället är en selfie din unika bild som talar för sig själv, ingen annan kan ta din selfie, det är din röst som bild och är därför särskilt förtrolig och uttrycksfull. Det är intensivt i stunden och det är exakt därför vi vill dela och se dem.
***
Genom detta exempel på modern fotodelning görs åtskillnad mellan tjänster inom sociala medier som främst fixerar på innehåll gentemot kommunikation. Alla sociala medier är både och naturligtvis, men inte all media fokuserar på båda lika mycket.
Dagens dominerande sociala medier är mycket fokuserade på mediaobjektet, den enda delen av en upplevelse som plockas isär, görs diskret, placeras i en profil eller flöde och ges alla möjliga mått för att kvantifiera hur många människor som uppskattar det. Enkelt uttryckt, dominerande sociala media organiserar sina webbplatser och din upplevelse kring dessa mediaobjekt oavsett om det är foton, videor, textstycken, incheckningar och så vidare. De är de grundläggande enheterna av upplevelser för dig att klicka på, kommentera och dela. Ett foto läggs upp och konversationen sker runt det, sida vid sida, på skärmen.
Alternativt, en huvudsaklig beståndsdel i flyktiga sociala medier—som uppskattas av deras användare men är outforskad i de flesta analyser—är att den tar avstånd från denna grundläggande organisationsenhet. Inga kommentarer visas på en Snap, inga hjärtan eller likes. Med flyktighet görs kommunikation genom foton snarare än runt dem.
Mediaobjektet, låt oss säga ett foto är målet för dominerande sociala medier men bara medlet för flyktiga tjänster, som låter mediaobjekt försvinna och vara en förbrukningsvara, det som många andra tjänster är byggda på. Som alla selfies så är det aktuella fotografiska objektet bara en biprodukt av kommunikation snarare än dess fokus.
Genom att minska mediaobjektets betydelse, genom att göra det till en förbrukningsvara, så läggs fokus på själva kommunikationen. Detta förklarar väl den förtrolighet som finns i en Snap jämfört med en statisk bild delad på en annan webbplats. Andra tjänster, även beståndsdelarna i direktmeddelanden, är organiserade av och runt mediaobjekt som ligger kvar. Detta är den gemenskap baserad på media som ger sociala medier dess namn.
En bild blir ett fotografi, delvis, genom att ha ramar. Ramen gör fotot. Talande nog, existerar en Snapchat vanligtvis oinramad, på hela skärmen, mera ett ögonblick än ett konstobjekt. Snarare än att dela upplevelse-troféer och hoppas att kommunikation uppstår kring dem, låter ett flyktighetsbaserat nätverk konstobjektet tona bort till förmån för fokus på ögonblicken, upplevelserna, kommunikationen; mer socialt än media, mer socialt än nätverk.
Kanske skälet till att de flesta av våra dominerande sociala medier har varit koncentrerade på innehåll, på mediaobjekt, är för att innehåll kan sparas. Gemenskap behandlas som information som kan indexeras som sökmotorer gör på nätet. Foton och allt annat registreras, sparas och organiseras i profiler för att mätas, följas och rankas. Det lät vettigt, det var i huvudsak det man använde datorer till. Kanske var det mobiltelefonens framgång där människor söker mindre efter information och kommunicerar mer som avslöjade det som en bristfällig modell för att organisera någonting socialt. Jag avslutar med en högt spekulativ kommentar här, men det är verkligen tid att tänka om när det gäller gemenskap som att den i grund och botten skulle vara baserad på mediaobjekt.
Man kan fortfarande förstå lockelsen med mediaobjektet och varför vi vill fortsätta att producera och konsumera dessa vackra ögonblick placerade i en fotoram. Bandet du kollar när de är som mest intensiva, solnedgången, familjesammankomsten, mötet med en känd komiker: det finns verkligen en plats för det viktiga fotot, som sparas permanent. Det jag ofta påstår är att flyktiga och permanenta sociala medier samarbetar snarare än är i opposition. Även Snappar förvandlas ofta till stora konstverk.
Men även om det är lätt att uppskatta vikten av dessa speciella ögonblick, är det lika lätt att underskatta det som verkar vara banala ögonblick däremellan. De som studerar sociala medier uppskattar komplexiteten av det till synes triviala. Vad som ofta anses vara de tråkiga, enformiga delarna av det dagliga livet är istället väldigt viktigt. Lite socialt vårdande är texturen i våra liv: att säga hej, le, uppmärksamma varandra, våra ansikten, våra grejer och vårt humör alltifrån bra till dåligt. Permanenta sociala medier har svårt att fånga dessa viktiga vardagshändelser på ett bra sätt. Och det är exakt där som flyktiga sociala medier briljerar; de är byggda för daglig kommunikation genom sin flyktiga, ofta roliga och alltid viktiga natur. Genom att försöka att inte behandla socialt liv som att det bara handlar om att fånga ögonblick som troféer, så är flyktiga sociala medier mer familjära, de betonar vardagligt socialt liv och det är allt annat än trivialt.
Back To News